KABOOOOM

Min tanke när jag började blogga var inte, och är fortfarande inte, att samla på mig så många läsare som möjligt, att varje inlägg ska bli kommenterat av 50 pers som tycker jag är världens coolaste snubbe och hela faderittan. Nej, jag skapade bloggen av en enkel anledning; Ifall jag inte får skriva av mig om någonting så skulle min hjärna explodera och det skulle eka KABOOOOOM i hela byn. Jag kanske inte bloggar om mina djupaste tankar, om de viktigaste händelserna i mitt liv eller något annat som kan locka läsare, utan jag skriver mest bara blaj för att allting helt enkelt inte får plats i min fantastiska hjärna.

Jag är inte världens mest öppna person, därav bristen på inlägg som handlar om kärlek, mina mysiga hemligheter och annat intressant. Utan jag försöker skriva av mig alla vardagliga händelser, som att jag var i Örebro och såg en snygg skjorta eller var på hockey i helgen. Såna saker kan jag dela med mig av utan problem och det blir alltså sånt som jag kan ta bort från hjärnan och bara låta det viktiga stanna kvar och ta upp plats.

Så, om nu någon vilsen bloggläsare råkar se det här (vilket jag starkt tvivlar på) och vill läsa spännande inlägg om mina innersta tankar kan du lika gärna surfa vidare för här kommer du bara finna ointressant nonsens som inte tilltalar någon eller ens är värt att läsa. Om nu någon finner det här intressant så är väl det kul (eller tragiskt, fri tolkning), men om nu någon tycker jag verkar vara en tråkig person så har du troligtvis rätt. Eller jag är väl kanske inte tråkig, bara att det mesta måste upplevas live för sen stannar det hos mig :)

Så ni som vill ha något fint skvaller om mig får antingen söka vidare hos mina vänner eller skugga mig 24/7.

Undrar föressten om det finns så mycket skvaller om mig. Skulle egentligen vara kul att veta vad folk säger när de pratar om mig, men är väl ganska svårt att ta reda på antar jag.

En annan sak som handlar om skvaller, och som jag stör mig på något ofantligt, det är när folk medvetet delger något i ens närhet, men för att sen högt och belåtet kunna säga "eller nej föressten, det är för internt" eller så.
Visst kan man råka sig undslippa något i fel folks närhet, men när man gör det medvetet bara för att väcka nyfikenhet och få lite uppmärksamhet blir jag bara arg. Mest för att jag är en för baskat nyfiken jävel och vill höra så mycket skitsnack det bara finns om personerna i min närhet, men också för att jag inte klarar av personer som vill ha uppmärksamhet trots att det inte finns något att uppmärksamma.

Får någon uppmärksamhet för att den har gjort något speciellt så är det nemasproblemas, men att hela tiden försöka stå i centrum är bara larvigt. Vissa säger att det beror på dåligt självförtroende, och det måste i så fall betyda att mitt självförtroende är högre än Mount Everest då jag trivs bäst där det är lungt och ingen speciell sticker ut (alltså där inte allas blickar är koncentrerade till en enda person som babblar oavbrutet). Visserligen har jag ett ganska gott självförtroende, jag har inget behov av att synas eller höras hela tiden, men om det nu handlar om dåligt självförtroende när man hela tiden ska synas måste självförtroendet vara skrämmande lågt hos vissa personer jag känner.

Förhoppningsvis kan de hitta sig själva någon gång och inse att man inte behöver skrika 24/7 så att alla ser och hör en hela tiden, eller så har de hittat sig själva och bara tycker det är kul att skrika och dra skämt som är lite opassande när massa andra kan höra dem. Jag vet inte, förhoppningsvis kan folk rannsaka sig själva lite då och då och hitta sig själv. De kanske ska börja blogga? ;)