Kärlek och hat

Det är lite roligt det här med känslor. Alla har dem, alla bör veta hur det t.ex. är att vara kär, men trots det så beter sig väldigt många (tyvärr måste jag sortera in mig själv i det facket) som om det är något jätteskämmigt att vara kär. Jag vet inte alls varför det är så. Egentligen borde man väl bara vara glad över att man ens är kär, visar väl bara att man är en mänsklig varelse, men ändå så är det budkavel på som gäller när det gäller att erkänna att man gillar någon "på det sättet."

Trots att jag själv känner igen mig så väl, så har jag inte någon vettig förklaring till varför det är så här. Kan bero på att man inte vågar riskera vänskapen med den man är kär i, utifall han/hon skulle nobba en och sen skulle saker och ting aldrig mera vara sig likt.
I alla fall så är det så för mig, trots att jag allt som oftast bannar mig själv för att jag inte vågar riskera något. "Friskt vågat, hälften vunnet" eller hur man nu säger, problemet är ju att man inte har vunnit allting, utan förlorat ena halvan också. Eller?

Sen tänkte jag det här med hat. Många säger "hata är ett sånt starkt ord, jag hatar ingen, tycker bara mindre bra om vissa." Om ingen går runt och hatar så skulle ju inte ens ordet finnas. Klart som korvspad att alla hatar någon/något. Jag kan med huvudet högt säga att jag känner hat för väldigt många personer och saker. De på migrationsverket som skålade och åt tårta när de hade "lyckats" utvisa familjer till Irak t.ex. Jag känner dem inte, vill inte känna dem heller. Kort och gott; jag hatar dem och det arbete de håller på med!

Tror fler skulle må bra över att kunna erkänna att de hatar någon/något. Hålla inne känslor slutar bara med att man förstör sig själv, eller så brister allting efter ett tag och risken finns att man avreagerar sig på fel person. Våga älska, våga hata!