Vad förväntade jag mig?

Matchen igår var precis så som jag förväntade mig att den skulle vara. Ett kasst ÖSK, med en ovilja som jag aldrig sett maken till, och ett AIK som bara skulle stå vid mittlinjen och tacka och ta emot alla felpassar ÖSK spelade till dem. Precis så var det, och AIK vann matchen med 4-1, och det värsta av allt var att det var så jävla orättvisst. AIK borde ha vunnit med minst 6-1.

Nej, det här känns piss. Inte att ÖSK förlorade, utan för att jag och flera tusen andra, åker in match efter match för att stötta spelarna, men vi får inte ett skit tillbaka. Känns som en käftsmäll i ansiktet, som en spark i skrevet, som en kniv i ryggen.

Efter en halvtimme ville jag bara därifrån, jag orkade inte mer. Men jag hade inte så mycket till val, då jag skulle åka bil hem, utan jag fick tappert stå kvar på Västra Stå och må dåligt.

Fan vad träligt det känns...

Orkar jag ens åka in nästa match? Jag vet inte, vinner de mot Trelleborg gör jag det, men om det blir förlust. Orkar jag då?
Nu handlar det här inte om att jag är en medgångssupporter, utan för att det gör så jävla ont inne i mig när det blir så här.
Som sagt, det handlar inte om att jag enbart följer laget i medgång, utan det handlar om kärleken till klubbmärket, till färgerna, till staden. Och som de flesta vet kan kärlek göra jävligt, jävligt ont!

Speciellt när kärleken inte är besvarad, och nu känns det fan så. Många av spelarna tittade inte ens bort mot Västra efter matchen. Jag hoppas innerligt att det beror på skam. En stor jävla skam över att vara så fruktansvärt dåliga som dem är!