Jag tror och hoppas...

Nu har den största besvikelsen efter söndagens match lagt sig. Jag är fortfarande jävligt förbannad på spelarna, på tränare Walker, på ledningen, på folk som ger upp o.s.v.
Iår är det bara ett enda lag som åker ur, och det kommer inte bli Örebro SK! Trelleborg har samma poäng som oss, med en match mer spelad. Brommapojkarna har bara en poäng mer än oss. Hur kan folk i detta läge ge upp? Det är ju helt befängt!
Ja, det känns tungt. Ännu tyngre känns det om du åkte i en buss i sammanlagt fem timmar för att se matchen i söndags, men bara för att det känns tungt behöver det inte kännas hopplöst. På söndag är det hemmamatch mot AIK...

Jag kommer vara på plats mot AIK, må fan ta dig om inte du är det!

***

Var i Örebro idag en sväng. När jag gick av bussen sprang jag direkt in i Pär. En kort, men trevlig, pratstund hann vi med. Tror bestämt att polaren Pär är kärlekskrank ;)

Men sen slog det där jävla skoskavet till. Haltandes tog jag mig hem till en kamrat, för att tacksamt dra in min fotsvett i dennes salonger. Tack, det räddade troligtvis min häl från en hemmagjord amputering.

***

Tillbaka på hemorten sprang jag in i Joel, Erik, Oscar och Timmy vid stationen. Trots mitt skoskav spelade vi lite basket. Var första gången på sjuuukt länge jag spelade, men så gick det som det gick också...

Nu väntar sängen. Jag vet inte vad det är med mig, men jag mår inge bra. Börja nog bli sjuk, eller har bara sömnbrist. Det är inte direkt lätt att sova när grannjäveln har som morgontradition att skrika och svära till sina ungar.